Varför ska det vara svårt att öppna sitt huve, släppa jobbiga tankar elr bara byta ut dom med nya. Får man inge svar på en fråga snurrar dom bara tills man blir galen. Veta att man kanske har gjort någonting galet som man sedan inte kan ändra på utan måste ha i bakhuvet varje gång man ser stället, personen osv.
Visst man går vidare, men ibland vill man inte gå vidare utan att vissa saker står på rätsidan och inte bara ligger nere i grunden och gör en deprimerad. Vissa saker händer även om man inte vill att dom ska hända, och får man inge svar på det man vill ha svar på vet man inte om det är rätt eller fel heller.
Varför har vissa så svårt för att bara säga som det är, jag vet att det ka vara svårt ibland, men ibland kan det även vara det bästa även om det inte blir som man har tänkt sig. Då har man iallafall fått lätta på allt och fått bort alla jobbiga tankar.
Men nej, dom ska bara fortsätta att snurra uppe i huvet, varv på varv på varv! Vissa saker ångrara man, men man ska aldrig ångra utan se det som en lärdom även om det inte allt är så man känner att det ska vara.
Jag hatar känslan av att ha gjort fel, speciellt om det är nått som försvinner för mig, nått som känns som en stor del. Men när det väl är borta och man har försökt, vad ska man göra då? Jag har inte en jävla aning! Om jag bara visste, om jag bara kunde läsa tankar, kroppsspråk, va fan som helt skulle allt bara vara så enkelt.. men nej, blind!